Kommentar av Per-Olof Samuelsson
I en kommentar till inlägget Inte ens riksbanken vet vad de pratar om så rekommenderar Per-Olof Samuelsson en av sina gamla kortisar om inflationen, från 80-talet. Badkaret rinner över heter den, och den bör läsas. Plus att det bara tar en minut, så kort är den!
Viktig insikt om inflationen
När inflation diskuteras antas det i regel att den inte har några fördelningspolitiska effekter. Att en inflation på säg 4 % innebär att allas nominella inkomster blir 4 % högre än om inflationen varit noll. Och vidare antas att en inflation på 4 % innebär att alla priserna på mjölk,
tandborstar, bilar, bensin, fastigheter, aktier och alla andra varor, tjänster och tillgångar kommer att vara exakt 4 % högre än om inflationen varit noll.Som Ludwig von Mises och andra företrädare för den österrikiska skolan påpekat så är detta en grovt missvisande syn. När nya pengar skapas kommer de nämligen inte att fördelas jämnt mellan alla medborgare i proportion till deras ursprungliga penninginnehav. Nyskapade pengar kommer alltid att ha specifika första mottagare som, tillsammans med andra tidigare mottagare, kommer att gynnas på bekostnad av det övriga samhället.
- Stefan Karlsson, i sin uppsats Ludwig von Mises och den svenska konjunkturen.
Ingmar Bengtsson, som stått för den senaste tidens stohej om inflationen på SvD Brännpunkt, skrev dock
Inflation handlar om att nominella priser stiger utan att några relativprisförändringar sker.
Detta är en väldigt vikti insikt när det rör ekonomi. Inflationistisk politik gynnar vissa (typiskt rika) på andras (vanligt folk, dvs även fattiga) bekostnat. Lustigt nog förespråkas just sådan politik som mest av de som brukar ondgöra sig mest över att rika får det bättre.
”Dagens” citat
Rätten att köpa utrymme av någon annan och annonsera på det är en konsekvens av kombinationen yttrandefrihet och näringsfrihet. Detta gäller oavsett om annonsen uppmanar oss att köpa konserverad gröt eller besöka en alternativfestival för enbenta transsexuella vegetarianer.
- Johan Ingerö
Inte ens riksbanken vet vad de pratar om
Diskussionen om vad inflation egentligen är är sannerligen välbehövlig. I sitt svar på nationalekonomen Ingmar Bengtssons artikel i Svd visar självaste Riksbanken att inte ens de egentligen vet vad inflation är.
Inflationen har stigit kraftigt och är på den högsta nivån sedan mitten av 1990-talet. Att inflationen är hög beror främst men inte enbart på att världsmarknadspriserna på energi och livsmedel ökat kraftigt.
Dvs ökade priser skulle vara orsaken till inflationen. Men detta är fullkomligt nonsens. Eftersom inflation leder till högre priser, så skulle det betyda att orsaken till de högre priserna är… tata! Högre priser! Och detta är alltså ett resonemang som på allvar förs fram av den institution som har till uppgift att begränsa inflationen.
Anledningen till att Riksbanken kan haspla ur sig sådana här dumheter är förstås att de tror att inflation är detsamma som prisökning. Men även om det vore så så är det fortfarande komplett nonsens, för det är samma cirkelresonemang ändå.
Den enda vettiga innebörden av begreppet inflation är att det är en ökning av penningmängden. Och en ökning av penningmängden leder till högre priser. Att definiera inflation som högre priser är inte bara dumt, det är totalt intetsägande och gör begreppet meningslöst. Det är alltså fel.
Företrädarna för Riksbanken skriver i sin artikel:
Riksbankens uppgift är att se till att inflationen är stabil kring vårt mål på 2 procent.
Av detta kan vi inte annat än dra slutsatsen att Riksbanken inte har en susning om vad de håller på med. Det är lite sorgligt.
Halvt rätt om inflationen
Nationalekonomen Ingmar Bengtsson skriver i Svenska Dagbladet om problemet med att man blandar ihop prisökningar på vissa varor med inflation. Han pekar på att KPI inte är detsamma som inflationen:
Det kan till exempel vara så att alla priser stigit 4 procent, och då är allt väl och vårt inflationsmått mäter det vi vill mäta. Men det kan också vara så att en eller några få priser stigit våldsamt, medan övriga priser legat still.
Det här är inte samma sak. I första fallet är det inflation, i andra fallet är det relativprisförändringar.
Det är hög tid att i grunden reflektera över vad vi avser med begreppet inflation. Inflation är faktiskt inte liktydigt med måttet på inflation. En karta stämmer mer eller mindre väl överens med verkligheten, men den är aldrig verkligheten.
Denna insikt är ju mycket riktig, men felet som Bengtsson gör är att han tror att inflation är samma sak som prishöjning, och inte inser att inflationen bara är orsaken till prishöjningarna. Helt enkelt eftersom att en ökad penningmängd, dvs en ökad tillgång på pengar, sänker värdet, eller priset i form av varor, på pengar.
Bengtsson gör ytterligare ett fel i sin artikel:
Det råder ingen tvekan om att inflation av det slaget endast har förlorare; tiden då man trodde att den ekonomiska politiken måste inriktas på att välja mellan låg inflation eller låg arbetslöshet är dessbättre förbi.
Att den tiden är förbi är måhända sant, men det innebär inte att det inte finns några vinnare på inflationen. Tvärtom, de som först får de nya pengarna är stora vinnare. De får tillgång till mer pengar, och detta innan inflationen hunnit orsaka någon prishöjning alls.
Ingmar Bengtsson efterlyser en diskussion om vad inflation egentligen är, och det verkar han behöva.
Carl Svanberg har en del synpunkter på begreppsförvirringen kring inflation, och vad det leder till.
Frihandel handlar inte om generositet
Dick Erixon skriver vidare om frihandel och Doha-rundan i sitt inlägg Ska handelskrig ersätta frihandel?
Han tar här upp kritiken som jag (och även andra, verkar det som) kommit med, och skriver:
Flera läsare har vänt sig emot det, och menar att den rika världen, EU och USA, kunnat vara generösare. Man kunde ha givit Kina, Indien och Brasilien rätten till sina handelshinder men ändå avskaffat sina egna.
Men det är fel på analysen. Den rika världen ska inte släppa sina handelshinder av generositet mot fattigare länder, utan av egoistiska skäl. Handelshindren sabbar nämligen för oss själva. Att de samtidigt förstör för andra länder är en bisak, även om det också är negativt.
Kina, Indien och Brasilen m.fl. har självklart ingen moralisk rätt till sina handelshinder. De har samma rätt till dem som vi har till våra, dvs ingen. Men det är deras egna problem. Vill de inte handla, kan vi inte tvinga dem att handla. Vad vi däremot kan göra är att hindra oss själv från att handla, och det ska vi <i>inte</i> göra.
De enda handelshindren ett land kan påverka direkt är sina egna. Av själviska skäl bör varje land avskaffa dem. Vi har det bättre om bara Kina har tullar mot oss, än om de har tullar mot oss och vi har tullar mot dem.
Frihandel (liksom handel överhuvudtaget) har inte ett dyft med generositet att göra. Det handlar om egoism.
Lite Dick Erixon-kritik
Dick Erixon skriver lite om FRA i sitt inlägg Utan signalspaning försvagas Sveriges frihet och gör däri misstaget(?) att mena på att motståndare till FRA är motståndare till signalspaning. Men Lollo P har redan bemött inlägget här.
I ett annat inlägg skriver Erixon om Doha-rundan, Kina och Indien skurkar i frihandelssammanbrottet, där han ondgör sig över att bl.a. Johan Norberg inte pekar ut Kina och Indien mfl som ansvariga för att rundan kollapsade igen. Detta är ju säkert riktigt. Men varför ska vi, för att dra lite Bastiat, slänga sten i våra egna hamnar bara för att andra har otillgängliga kuster? Eller rättare sagt, varför inte jobba för att få rensat våra hamnar? Varför låta protektionisterna kontrollera oss?
Sverige (eller EU) skulle vinna på att släppa på våra tullar, det är inget konstigt med det. Andra länder skulle också vinna på att vi gjorde det, och det är inte heller något konstigt med det.
Jag skrev ett mail till Erixon och påpekade något i den här stilen, men fick till svar att detta skulle leda till en våg av protektionism i EU och USA, eftersom det skulle ses som att Kina och Indien vann på vår bekostnad. Men det måste ju vara nys, för hur ska ökat välstånd här kunna ses som en bekostnad överhuvudtaget? Och dessutom, Erixon själv skriver i sin bloggpost ”EU och USA har ju trots allt gått i frihandelsinriktning, även om de inte gjort det i tillräckligt hög grad.” Varför tycker han att detta är bra, då det också måste ses som att andra vunnit på vår bekostnad?
